Upp upp upp upp ner

Går ner för den långa trappan från mitt berg. Motvilligt. Ändå går jag nerför. Hon som precis börjar gå upp för och bär ytterligare en i form av en stor kulformad mage med en döskalle på tar några friska första trappsteg. Jag önskar jag hellre varit på väg upp, då hade det varit över. Möter hennes blick några trappsteg emellan oss. Hon ler det största leendet. Det kändes som en uppmuntran från någon som inte ens har en aning. Och ändå var det hon som skulle upp för hela trappan, med sitt ofödda barn dessutom. Skillnad på tyngd & tyngd. Hon fortsatte lätt upp för trappan. Jag log tillbaka. Det kändes lite lättare för mig också…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.