Panic on the streets of Gothenburg

Jag vet helt enkelt inte alls vad jag ska ta mig till med mig själv. Fryser i min lägenhet på berget. Har varit förkyld vilket är trist. Ska banne mig bli frisk nu. Imorrn ska jag börja body pumpa. I helgen kommer mor & far.

Min vän Ylva var här i helgen med sin hund. Det var ett bröllop som lockade ner, men även jag fick mig en dos Ylvagina. Vi gick promenader, ältade och hade tenta-ångest. Hur jag lyckades med det vet jag inte, men där var den. All ångesten förvandlades till nåt helt annat sedan.
Mitt liv är konstigt nu. Så mycket är så bra som det aldrig varit förut. Samtidigt känns så mycket så dåligt som det aldrig varit förut. Schitzofrent värre. Jag hoppas allt kommer balanseras ut snart. Jag vill att London ska bli bra! Jag vill inte ur askan i elden.
Jag ramlade i en trappa i London hos Jon. Han tände lampan precis när jag skulle börja gå ner för trappan och jag blev nog rädd så jag bara gled ner. Trodde jag skulle lyckas rädda situationen men när trappan krökade flög jag ner och in i en dammsugare. Där låg och jag skrattade medan Jon trodde han skulle få ringa ambulans alt rulla in mig i en matta och dumpa mig nånstans.
”I was trying to save you but you were already gone”
Jag skrattade hela dagen efter Ã¥t detta fallet. Det är sÃ¥ sjukt generande och pinsamt att ramla sÃ¥där… Varför är det sÃ¥? Det gÃ¥r liksom aldrig bort den skämmiga känslan även om man inte kan rÃ¥ för att man ramlar.
När jag kom hem prata jag med Jon pÃ¥ msn om min flygrädsla. Hur jag ”hate the feeling of airpockets and you know you’ve fallen a couple of hundred meters”
Jon: ”Really… coz you looked so natural at falling”
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på mitt trappfall. Dock skrattar jag inte åt blåmärket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.