I don’t get mad, i get stabby

Jag är så pissed! Det jobbiga är att jag vet att problemet till mina känslor till större delen ligger hos mig själv. Jag låter en person krypa innanför mitt skinn med sin till synes uppfattning om mig. Han kanske egentligen inte ens tycker så som han uttrycker sig och kanske bara gör det för att göra mig förbannad. Eller så tycker han så; men och? Det är ingen person som varit någon stor del i mitt liv och kommer uppenbarligen inte bli det heller så varför bryr jag mig så mycket. Varför låter jag hans små meningar på facebook glida rätt in i mitt känsloliv och riva upp massor? Varför låter jag hans åsikter om hur jag är, vilket jag vet inte stämmer med verkligheten, ta så mycket energi av mig? He pushes my buttons! Jag önskar jag hade vapnet att vrida åt kniven i hans hjärta men jag saknar den pusselbiten så jag får helt enkelt slänga in handduken och anse mig besegrad för att kunna vinna och gå vidare med huvudet högt. Lite peppning hade inte skadat!

Värken i armarna är tillbaka. Den som berättar att jag är lite för stressad för mitt eget bästa. Den som skvallrar om att jag måste dra ner en växel och borde gjort det för längesedan.

Det är sommar, men den glider mig ur händerna. Jag har det bästa kvar, men det känns som om jag blundar så missar jag det.

Nu ska jag epilera benen så jag ivf är snygg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.