you shouldn’t disregard, the fact you might be a retard

Ibland så går jag in på toaletten på jobbet och låtsas-skriker för mitt jobb kan göra mig så frustrerad ibland. Jag skriker med fullaste kraft fast utan ljud. Ibland kommer lite ljud också.

Jag till Sofia: ”Ibland undrar jag om jag är lite, lite utvecklingstörd”
Sofia: ”Njäe, det är nog bara ett överskott på humor”
Hoppas hon har rätt.

Jag önskar dem PANIK!

Jag längtar till helgen, den kommer bli så bäst!

”Jag tycker du gör helt rätt”

Detta är nog den vanligaste kommentaren jag fått den senaste månaden. Vid alla tillfällen har det gällt min flytt till London. Och visst känns det som en jättekul grej på många sätt. Inte bara kul som i att livet kommer bli en lång fest där, utan också som en jättebra möjlighet. Bra möjlighet att bli grym på det engelska språket – jag har redan börjat, utökar mitt ordförråd dagligen och läser just nu en bok som heter ”The element of business writing”.

Sen ser jag det också som en möjlighet att göra något FÖR MIG SJÄLV! Jag har varit så fast i ett jobb som bara är ge, ge, ge… Jag orkar inte mer. Som jag skrev längre ner har jag sökt distanskurser och sånt som jag verkligen VILL plugga om jag ska plugga. Jag ska ägna tid åt mig själv. Bygga upp mig. Skulle hellre tänka mig att städa eller vara nanny eller vad som helst än att ha ett sånt energikrävandejobb som detta varit.
Jaja lite eftermiddagstankar…

Jag lääääängtar till denna helg, nästa helg och framför allt helgen efter det! Kom snart!

Myror & Idol

Jaha då är föräldrarna och hälsar på och därmed också en massa lustiga konversationer. Pappa ägnade en kvart åt att prata om olika myror han sett på tv. Snabba och ännu snabbare. Myror på löpband och hur mycket de än sprang så kom det inte EN ENDA SVETTDROPPE!

Idol börjar. Pappa: ”Jo visst är de duktiga! Men hela Sverige kan ju inte bli fullt av såna där…”

Små hemligheter om svenskar…

Igår skulle jag gå på en föreläsning med denna författare ovan som skulle handla om engelsk kommunikation och emailfrågan. Det lät spännande tyckte jag och var den enda från vårt bolag som anmälde sig. Receptionisten piffade till sig & begav sig nervöst till danmarksterminalen för att tillsammans med diverse IT-chefer etc. Vi blev 4 st, så föreläsaren skickade iväg oss igen… Men jag fick denna bok/broschyr och fyyy vad rolig den var! Läs bara baksidan här…

Ursäkta, men jag har nog lite föööör många högskolepoäng för att plocka upp diskmaskin…

Hej vänner! Idag har jag fått knäpp och ansöker till en massa distansutbildningar. Nåja 5 stycken ivf. Tanken på att komma ifrån detta socialt utmattande jobbet gör att jag orkar med de sista veckorna. Både jag & Sofia har gråtit på jobbet idag. Vissa dagar är hemska. Människorna i telefonerna är hemska. Och all energi har tagit slut när det blir eftermiddag. Man känner för att skälla på alla sina nära och kära men när man ringer kommer man bara till en automatisk kvinnas röst som ber en lämna meddelande. Finns det ingen?

Jag ska ta ett beslut och bara tänka på mig själv och mitt välmående när jag drar. Aldrig mer ett jobb som tar så mkt energi. Jag ska utveckla det jag är bra på… Bygga upp mig själv. Det ska bli bra… Hoppas jag…
NYA TAG!

Det är höst mina vänner!

Okej, jag måste börja blogga mer. Det är så roligt när man väl är igång, för man uppskattar saker som händer runtomkring en mycket mer. Man funderar runt dem mycket för att skriva om det sen. Tyvärr har jag en tendens att bli lite emo alternativt kryptiskt. Men det är bara något som kommer med på köpet. So deal with it ook?

Jag längtar väldigt mycket till London.

Panic on the streets of Gothenburg

Jag vet helt enkelt inte alls vad jag ska ta mig till med mig själv. Fryser i min lägenhet på berget. Har varit förkyld vilket är trist. Ska banne mig bli frisk nu. Imorrn ska jag börja body pumpa. I helgen kommer mor & far.

Min vän Ylva var här i helgen med sin hund. Det var ett bröllop som lockade ner, men även jag fick mig en dos Ylvagina. Vi gick promenader, ältade och hade tenta-ångest. Hur jag lyckades med det vet jag inte, men där var den. All ångesten förvandlades till nåt helt annat sedan.
Mitt liv är konstigt nu. Så mycket är så bra som det aldrig varit förut. Samtidigt känns så mycket så dåligt som det aldrig varit förut. Schitzofrent värre. Jag hoppas allt kommer balanseras ut snart. Jag vill att London ska bli bra! Jag vill inte ur askan i elden.
Jag ramlade i en trappa i London hos Jon. Han tände lampan precis när jag skulle börja gå ner för trappan och jag blev nog rädd så jag bara gled ner. Trodde jag skulle lyckas rädda situationen men när trappan krökade flög jag ner och in i en dammsugare. Där låg och jag skrattade medan Jon trodde han skulle få ringa ambulans alt rulla in mig i en matta och dumpa mig nånstans.
”I was trying to save you but you were already gone”
Jag skrattade hela dagen efter åt detta fallet. Det är så sjukt generande och pinsamt att ramla sådär… Varför är det så? Det går liksom aldrig bort den skämmiga känslan även om man inte kan rå för att man ramlar.
När jag kom hem prata jag med Jon på msn om min flygrädsla. Hur jag ”hate the feeling of airpockets and you know you’ve fallen a couple of hundred meters”
Jon: ”Really… coz you looked so natural at falling”
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på mitt trappfall. Dock skrattar jag inte åt blåmärket.