I had a crazy dream last night, i had a dream we were making things right

Jag drömde igen att jag skulle flytta. Denna gång var det inte helt otippat till London, fast det var i Gbgs utkant egentligen. Konstigt… Jag hade min sedvanliga ångest som jag har när jag drömmer dessa drömmar, att kommer jag ångra mig? jag som älskar mitt berg? Nu kan jag inte promenera till jobbet (följt av resonemanget; men hyran är mycket billigare nu kanske jag kan köpa en bil istället)….

Men jag vakna ju här på älskade Nilssonsberg… Nu ska jag duscha, piffa mig för vigsel & möte, sedan ner en sväng på stan för att inköpa en present samt svart matt färgburk så att jag kan göra färdigt mitt bord! Detta stressar mig, även om det är gott om tid. Psycho… Jag är en sån tidspessimist!

Misery is a place in me

Nu kanske tankarna väcks hos någon att de senaste inläggen bara är ett ältande i personligt elände. Må så vara. Men nu är det ju faktiskt min blogg och då har jag ju allsmäktig makt att bestämma själv vad jag ska skriva om. Just nu är det dessa smått patetiska tankar som upptar mitt sinne. Men snart vänder det. Snart kommer jag börja återberätta roliga episoder liknande den om när jag gick till optikern och fick nya linser och gick rakt in i glasdörren på vägen ut. Sant…

Men tills dess får ni hålla till godo eller hålla er borta. Ljuva misery… Åh vad jag längtar till broder daniel på way out west!

Dags att få ordning på mitt liv!

Nu mina vänner är det dags för mig att ta tag i mitt lilla liv. Det är en stress som kryper i hela kroppen. Håller mig vaken sent på nätterna. Skriver sida efter sida, planerar dagarna i tidspass och försöker ta kontrollen genom att planera planera planera… Ja det kanske kan gå. Jag har siktat in mig på denna filofax (vuxet!) & läser Dr Phil (Jajjemensan!)

Önska mig lycka till! i might need it… ;)

Upp upp upp upp ner

Går ner för den långa trappan från mitt berg. Motvilligt. Ändå går jag nerför. Hon som precis börjar gå upp för och bär ytterligare en i form av en stor kulformad mage med en döskalle på tar några friska första trappsteg. Jag önskar jag hellre varit på väg upp, då hade det varit över. Möter hennes blick några trappsteg emellan oss. Hon ler det största leendet. Det kändes som en uppmuntran från någon som inte ens har en aning. Och ändå var det hon som skulle upp för hela trappan, med sitt ofödda barn dessutom. Skillnad på tyngd & tyngd. Hon fortsatte lätt upp för trappan. Jag log tillbaka. Det kändes lite lättare för mig också…

I don’t get mad, i get stabby

Jag är så pissed! Det jobbiga är att jag vet att problemet till mina känslor till större delen ligger hos mig själv. Jag låter en person krypa innanför mitt skinn med sin till synes uppfattning om mig. Han kanske egentligen inte ens tycker så som han uttrycker sig och kanske bara gör det för att göra mig förbannad. Eller så tycker han så; men och? Det är ingen person som varit någon stor del i mitt liv och kommer uppenbarligen inte bli det heller så varför bryr jag mig så mycket. Varför låter jag hans små meningar på facebook glida rätt in i mitt känsloliv och riva upp massor? Varför låter jag hans åsikter om hur jag är, vilket jag vet inte stämmer med verkligheten, ta så mycket energi av mig? He pushes my buttons! Jag önskar jag hade vapnet att vrida åt kniven i hans hjärta men jag saknar den pusselbiten så jag får helt enkelt slänga in handduken och anse mig besegrad för att kunna vinna och gå vidare med huvudet högt. Lite peppning hade inte skadat!

Värken i armarna är tillbaka. Den som berättar att jag är lite för stressad för mitt eget bästa. Den som skvallrar om att jag måste dra ner en växel och borde gjort det för längesedan.

Det är sommar, men den glider mig ur händerna. Jag har det bästa kvar, men det känns som om jag blundar så missar jag det.

Nu ska jag epilera benen så jag ivf är snygg.

Fröken Rekordelig is at it again

Jag gör ett nytt försök att blogga. Även om jag i dagsformen känner mig totalt oinspirerad och har en känsla av ”f*ck it all” så tycker jag uppenbarligen det verkar vara en bra idé att börja dela med mig av mina tankar.

Har varit hemma från jobbet i över en vecka och imorrn kommer jag gå dit bara för att alternativet känns alldeles för jobbigt. Orkar inte med mina egna väggar längre. Att göra-listorna växer sig längre och längre & varför kan jag inte bara slappna av?? Vara sjuk??

Har panik inför semestern & allt som ska hinnas med… Men varför? Det spelar väl ingen roll… Det kan inte bli dåligt med de planer jag har. Lite Strängnäs, kanske sthlm, way out west, london…

Nu ska jag sluta. På återseende…