Jag har svårt för barn…

Som grupp betraktad är barn inget jag håller av direkt. Om jag däremot har någon som helst känslomässig koppling till ett specifikt barn som jag träffar på regelbunden basis, så överväger den relationen de fenomen som stör mig när det gäller barn i övrigt. I själva verket kan jag gilla väl utvalda barn något oerhört och det verkar i dessa fall vara ömsesidigt.
Men barn man slumpvis och oönskat stöter på lite varstans framkallar känslor hos mig som får mig att vilja reagera med skrik för att skrämma dem till tystnad. För det är oftast det största problemet – ljuden de ger ifrån sig. Idag till exempel på väg hem med 16-bussen svämmades den över av barn. Barn som inte är tillräckligt stora för att åka själva utan har någon förälder med sig.
Två syskon sitter vid en vagn och sin mamma vid den ingången på 16-bussen som är längst bak och den enda jag hann springa till med en bag in box-vin, två klädpåsar, en städmopp, min väska och en påse med sallad som ska bli min lunch/middag. Jag hoppar på, glad att jag hann med och börjar höra barngråt/gnäll. Det kommer från pojken i vagnen. Han är stor nog att tala men ändå kommer bara gnäll och gråt och skrik. Fine, tänker jag, barn är ju så. Men varför egentligen? Detta barnexemplar är ju stort nog att skämmas om hans mamma till exempel skulle börja vrålskrika och gråta på bussen. Då skulle han tystna med blicken chockat fokuserad mot mamma och snoret hängandes ur näsan och munnen vidöppen men tyst. Han fattar – man skriker inte på en buss. Men kopplingen till hans eget skrik och gap kan han inte dra.
Hursomhelst. Han smitta sin syster med gnället. Och de lät och lät och lät hela vägen över Göta älvbron. Tillslut insåg jag att jag skulle göra bort mig själv och skrika ”HÅLL KÄFTEN!” om jag inte avlägsnar mig snarast. Jag ursäktar mig ända bak i bussen där det finns en ledig plats och krånglar mig ner. Jag fortsätter att tänka på barn när två hållplatser senare det kliver på ett par ”halvmetrar” till. Båda var pojkar denna gången och till bakgrundsljudet av syskongnabbet i mittgången börjar de röra sig bak i bussen. Även de är för små för att vara själva men jag bryr mig inte om att titta bak för att se vilka de har följe med och som borde se till att de inte behandlar farbrorn som sitter längst bak i bussen och läser Metro som en klättervägg. Dessa barnexemplar är relativt tysta – men de ser desto värre ut! För det första är de likadana i ansiktet – klart syskon – och sen har de overall och luvor. Deras ansikten är helt röda, antingen av någon slags eksem eller så har deras pappa haft den ute alldeles, alldeles för länge. För att matcha deras redan korkade utseende stirrar ögonen som runda jordklot mellan buss-sätenas nackstöd rakt på mig och deras munnar hänger som små O:n på hakan. De springer fram och tillbaka i gången och kan inte bestämma sig.
Äntligen är det dags för mig att gå av bussen. Då ser jag vem barnen hör till – han ser likadan ut fast stor. Och det finns en till ännu mindre som sitter på en stol bredvid pappa. Han ser också likadan ut fast yngre och mulligare. Annars; lika röd, lika öppen mun. När bussen åker över ett gupp skakar hans hulliga, tokröda kinder men han ser fortfarande bara förvånad ut. Jag skrattar. Han är för ful…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.