Jag har svårt för barn…

Som grupp betraktad är barn inget jag håller av direkt. Om jag däremot har någon som helst känslomässig koppling till ett specifikt barn som jag träffar på regelbunden basis, så överväger den relationen de fenomen som stör mig när det gäller barn i övrigt. I själva verket kan jag gilla väl utvalda barn något oerhört och det verkar i dessa fall vara ömsesidigt.
Men barn man slumpvis och oönskat stöter på lite varstans framkallar känslor hos mig som får mig att vilja reagera med skrik för att skrämma dem till tystnad. För det är oftast det största problemet – ljuden de ger ifrån sig. Idag till exempel på väg hem med 16-bussen svämmades den över av barn. Barn som inte är tillräckligt stora för att åka själva utan har någon förälder med sig.
Två syskon sitter vid en vagn och sin mamma vid den ingången på 16-bussen som är längst bak och den enda jag hann springa till med en bag in box-vin, två klädpåsar, en städmopp, min väska och en påse med sallad som ska bli min lunch/middag. Jag hoppar på, glad att jag hann med och börjar höra barngråt/gnäll. Det kommer från pojken i vagnen. Han är stor nog att tala men ändå kommer bara gnäll och gråt och skrik. Fine, tänker jag, barn är ju så. Men varför egentligen? Detta barnexemplar är ju stort nog att skämmas om hans mamma till exempel skulle börja vrålskrika och gråta på bussen. Då skulle han tystna med blicken chockat fokuserad mot mamma och snoret hängandes ur näsan och munnen vidöppen men tyst. Han fattar – man skriker inte på en buss. Men kopplingen till hans eget skrik och gap kan han inte dra.
Hursomhelst. Han smitta sin syster med gnället. Och de lät och lät och lät hela vägen över Göta älvbron. Tillslut insåg jag att jag skulle göra bort mig själv och skrika ”HÅLL KÄFTEN!” om jag inte avlägsnar mig snarast. Jag ursäktar mig ända bak i bussen där det finns en ledig plats och krånglar mig ner. Jag fortsätter att tänka på barn när två hållplatser senare det kliver på ett par ”halvmetrar” till. Båda var pojkar denna gången och till bakgrundsljudet av syskongnabbet i mittgången börjar de röra sig bak i bussen. Även de är för små för att vara själva men jag bryr mig inte om att titta bak för att se vilka de har följe med och som borde se till att de inte behandlar farbrorn som sitter längst bak i bussen och läser Metro som en klättervägg. Dessa barnexemplar är relativt tysta – men de ser desto värre ut! För det första är de likadana i ansiktet – klart syskon – och sen har de overall och luvor. Deras ansikten är helt röda, antingen av någon slags eksem eller så har deras pappa haft den ute alldeles, alldeles för länge. För att matcha deras redan korkade utseende stirrar ögonen som runda jordklot mellan buss-sätenas nackstöd rakt på mig och deras munnar hänger som små O:n på hakan. De springer fram och tillbaka i gången och kan inte bestämma sig.
Äntligen är det dags för mig att gå av bussen. Då ser jag vem barnen hör till – han ser likadan ut fast stor. Och det finns en till ännu mindre som sitter på en stol bredvid pappa. Han ser också likadan ut fast yngre och mulligare. Annars; lika röd, lika öppen mun. När bussen åker över ett gupp skakar hans hulliga, tokröda kinder men han ser fortfarande bara förvånad ut. Jag skrattar. Han är för ful…

Apatidrabbad mitt i packandet

Jag sitter på jobbet och tänker på listor jag ska göra på allt som jag måste fixa innan jag flyttar. Jag känner en energi växa och jag kan inte sluta längta efter att kl slår 13.00 och jag får gå hem & skrida till verket. I tankarna har jag hög musik på [jag undviker medvetet att säga vad] och rusar runt i lägenheten och får osannolikt mycket gjort. Kartongerna växer, kaninkluttarna försvinner, disken likaså och så vidare…

Klockan slår 13.01 och jag börjar färden hem. Efter lite oväntade hinder på vägen dit anländer jag innanför dörrarna strax efter kl 14.00 och då är den här flyttar-lusten som bortblåst. Jag känner mig trött som mitt i natten, vill bara äta arraksbollar och slösurfa på nätet – fast allra helst bara sova. Jag förstår inte hur jag tar mig från de två olika totalt kontrasterande tillstånden! Det är förmodligen en alldeles normal mänsklig faktor som ligger bakom, men varför kan inte energi-pepp-känslan infinna sig just när man är har praktiska möjligheter att göra något med den?
Snart är jag citychick! Till höger ser ni min blivande planlösning. Längtar…
En lista på saker jag verkligen uppskattar med min nya lägenhet [mest för att få prova listfunktionen här i bloggen]:
  1. LÄGET – kan promenera nästan överallt dit jag i mitt normala liv brukar vara
  2. STORLEKEN – gött att få vräka ut sig lite
  3. BALKONGEN – tänker på vin, vädring & blommor i lådor
  4. BASTU – behöver jag utveckla?
  5. BADKAR

Fröken Rekordelig börjar blogga

Så gjorde jag det då. Skaffade mig en blogg. Nja, det är inte första gången jag bloggar, även det på den tiden jag gjorde det existerade inte benämningen blog som sådan. Jag kallade det nog snarare helt enkelt för dagbok. Men för ett par år sedan eller något liknande jag lade ner allt vad personlig hemsida [barfota.net] hette och sedan dess har jag till och från verkligen saknat att skriva om mer eller mindre ointressanta saker för en mer eller mindre intresserad internetpublik. Jag har aldrig varit sen att lägga ut mitt liv i text/bild/rörligt på nätet. Men det hela har sina baksidor. Det är inte en gång jag blivit kritiserad och ifrågasatt på grund av detta. Det har också medfört både en och annan tankerunda för egen del och vissa ibland dramatiska åtgärder vad det gäller internetutfläkning.

Visst måste man tänka sig för när man ”viker ut sig” på internet på ett eller annat sätt, men just nu är jag så fullständigt trött på restriktionerna. Att man måste tänka på hur allt uppfattas hela tiden. Kan man inte bara få vara någon gång? Jag är ju sådan här, jag tänker ju faktiskt så på detta vis hur löjligt/töntigt/bekräftelsesökande det än må vara.
Alla skeptiska röster kan låta dem ljuda någon annanstans. För här är jag – redo att skriva av mig!
Bilden är min gode vän Ginas tolkning av Fröken Rekordelig. >>