Jag har svÃ¥rt för barn…

Som grupp betraktad är barn inget jag håller av direkt. Om jag däremot har någon som helst känslomässig koppling till ett specifikt barn som jag träffar på regelbunden basis, så överväger den relationen de fenomen som stör mig när det gäller barn i övrigt. I själva verket kan jag gilla väl utvalda barn något oerhört och det verkar i dessa fall vara ömsesidigt.
Men barn man slumpvis och oönskat stöter pÃ¥ lite varstans framkallar känslor hos mig som fÃ¥r mig att vilja reagera med skrik för att skrämma dem till tystnad. För det är oftast det största problemet – ljuden de ger ifrÃ¥n sig. Idag till exempel pÃ¥ väg hem med 16-bussen svämmades den över av barn. Barn som inte är tillräckligt stora för att Ã¥ka själva utan har nÃ¥gon förälder med sig.
TvÃ¥ syskon sitter vid en vagn och sin mamma vid den ingÃ¥ngen pÃ¥ 16-bussen som är längst bak och den enda jag hann springa till med en bag in box-vin, tvÃ¥ klädpÃ¥sar, en städmopp, min väska och en pÃ¥se med sallad som ska bli min lunch/middag. Jag hoppar pÃ¥, glad att jag hann med och börjar höra barngrÃ¥t/gnäll. Det kommer frÃ¥n pojken i vagnen. Han är stor nog att tala men ändÃ¥ kommer bara gnäll och grÃ¥t och skrik. Fine, tänker jag, barn är ju sÃ¥. Men varför egentligen? Detta barnexemplar är ju stort nog att skämmas om hans mamma till exempel skulle börja vrÃ¥lskrika och grÃ¥ta pÃ¥ bussen. DÃ¥ skulle han tystna med blicken chockat fokuserad mot mamma och snoret hängandes ur näsan och munnen vidöppen men tyst. Han fattar – man skriker inte pÃ¥ en buss. Men kopplingen till hans eget skrik och gap kan han inte dra.
Hursomhelst. Han smitta sin syster med gnället. Och de lät och lät och lät hela vägen över Göta älvbron. Tillslut insÃ¥g jag att jag skulle göra bort mig själv och skrika ”HÃ…LL KÄFTEN!” om jag inte avlägsnar mig snarast. Jag ursäktar mig ända bak i bussen där det finns en ledig plats och krÃ¥nglar mig ner. Jag fortsätter att tänka pÃ¥ barn när tvÃ¥ hÃ¥llplatser senare det kliver pÃ¥ ett par ”halvmetrar” till. BÃ¥da var pojkar denna gÃ¥ngen och till bakgrundsljudet av syskongnabbet i mittgÃ¥ngen börjar de röra sig bak i bussen. Även de är för smÃ¥ för att vara själva men jag bryr mig inte om att titta bak för att se vilka de har följe med och som borde se till att de inte behandlar farbrorn som sitter längst bak i bussen och läser Metro som en klättervägg. Dessa barnexemplar är relativt tysta – men de ser desto värre ut! För det första är de likadana i ansiktet – klart syskon – och sen har de overall och luvor. Deras ansikten är helt röda, antingen av nÃ¥gon slags eksem eller sÃ¥ har deras pappa haft den ute alldeles, alldeles för länge. För att matcha deras redan korkade utseende stirrar ögonen som runda jordklot mellan buss-sätenas nackstöd rakt pÃ¥ mig och deras munnar hänger som smÃ¥ O:n pÃ¥ hakan. De springer fram och tillbaka i gÃ¥ngen och kan inte bestämma sig.
Äntligen är det dags för mig att gÃ¥ av bussen. DÃ¥ ser jag vem barnen hör till – han ser likadan ut fast stor. Och det finns en till ännu mindre som sitter pÃ¥ en stol bredvid pappa. Han ser ocksÃ¥ likadan ut fast yngre och mulligare. Annars; lika röd, lika öppen mun. När bussen Ã¥ker över ett gupp skakar hans hulliga, tokröda kinder men han ser fortfarande bara förvÃ¥nad ut. Jag skrattar. Han är för ful…

”Vad för dig hit – musiken eller folket?”

Caroline i baren pÃ¥ Röda Sten: ”Jag tar ocksÃ¥ en sÃ¥ndär Bud-yada-yada-öl… Jag vill ha samma som Andreas! [Hummerdahl red anm]”
Baren: ”Spelar du ocksÃ¥ i bandet?”
Caroline: ”Paah nä jag kan inte spela nÃ¥gonting…”
Baren: ”NÃ¥nting kan du säkert spela..!”
Caroline: ”Aaa pajas!”
Man spelar ju Allan inte Pajas. Inte ens det alltsÃ¥…

Apatidrabbad mitt i packandet

Jag sitter pÃ¥ jobbet och tänker pÃ¥ listor jag ska göra pÃ¥ allt som jag mÃ¥ste fixa innan jag flyttar. Jag känner en energi växa och jag kan inte sluta längta efter att kl slÃ¥r 13.00 och jag fÃ¥r gÃ¥ hem & skrida till verket. I tankarna har jag hög musik pÃ¥ [jag undviker medvetet att säga vad] och rusar runt i lägenheten och fÃ¥r osannolikt mycket gjort. Kartongerna växer, kaninkluttarna försvinner, disken likasÃ¥ och sÃ¥ vidare…

Klockan slÃ¥r 13.01 och jag börjar färden hem. Efter lite oväntade hinder pÃ¥ vägen dit anländer jag innanför dörrarna strax efter kl 14.00 och dÃ¥ är den här flyttar-lusten som bortblÃ¥st. Jag känner mig trött som mitt i natten, vill bara äta arraksbollar och slösurfa pÃ¥ nätet – fast allra helst bara sova. Jag förstÃ¥r inte hur jag tar mig frÃ¥n de tvÃ¥ olika totalt kontrasterande tillstÃ¥nden! Det är förmodligen en alldeles normal mänsklig faktor som ligger bakom, men varför kan inte energi-pepp-känslan infinna sig just när man är har praktiska möjligheter att göra nÃ¥got med den?
Snart är jag citychick! Till höger ser ni min blivande planlösning. Längtar…
En lista på saker jag verkligen uppskattar med min nya lägenhet [mest för att få prova listfunktionen här i bloggen]:
  1. LÄGET – kan promenera nästan överallt dit jag i mitt normala liv brukar vara
  2. STORLEKEN – gött att fÃ¥ vräka ut sig lite
  3. BALKONGEN – tänker pÃ¥ vin, vädring & blommor i lÃ¥dor
  4. BASTU Рbeh̦ver jag utveckla?
  5. BADKAR

Fröken Rekordelig börjar blogga

Så gjorde jag det då. Skaffade mig en blogg. Nja, det är inte första gången jag bloggar, även det på den tiden jag gjorde det existerade inte benämningen blog som sådan. Jag kallade det nog snarare helt enkelt för dagbok. Men för ett par år sedan eller något liknande jag lade ner allt vad personlig hemsida [barfota.net] hette och sedan dess har jag till och från verkligen saknat att skriva om mer eller mindre ointressanta saker för en mer eller mindre intresserad internetpublik. Jag har aldrig varit sen att lägga ut mitt liv i text/bild/rörligt på nätet. Men det hela har sina baksidor. Det är inte en gång jag blivit kritiserad och ifrågasatt på grund av detta. Det har också medfört både en och annan tankerunda för egen del och vissa ibland dramatiska åtgärder vad det gäller internetutfläkning.

Visst mÃ¥ste man tänka sig för när man ”viker ut sig” pÃ¥ internet pÃ¥ ett eller annat sätt, men just nu är jag sÃ¥ fullständigt trött pÃ¥ restriktionerna. Att man mÃ¥ste tänka pÃ¥ hur allt uppfattas hela tiden. Kan man inte bara fÃ¥ vara nÃ¥gon gÃ¥ng? Jag är ju sÃ¥dan här, jag tänker ju faktiskt sÃ¥ pÃ¥ detta vis hur löjligt/töntigt/bekräftelsesökande det än mÃ¥ vara.
Alla skeptiska röster kan lÃ¥ta dem ljuda nÃ¥gon annanstans. För här är jag – redo att skriva av mig!
Bilden är min gode vän Ginas tolkning av Fröken Rekordelig. >>